Om jag bara kunde samla mina tankar tillräckligt länge så skulle jag säkerligen kunna komponera ihop ett helt fantastiskt inlägg om allt som finns i mitt huvud. Men tankar skingras så fort jag närmar mig dem, likt en flock med fåglar som skrämda flyger iväg för att sätta sig 5 meter bort..
Jag försöker formulera något vettigt om det här med mänskliga relationer, om det här med att tycka om vissa och känna motstånd mot andra. Men mest så funderar jag väl på sånt som jag oftast tänker på, Män. Min favorit när det gäller hobbyfunderingar. Men jag funderar också på det här med känslor, alla sorters känslor.
Kings Of Leon – Knocked Up - Lykke Li vs. Rodeo Remix
Jag funderar även på det här med familj. Om huruvida jag ska ha en sån eller ej.
Sen jag var 10 har jag alltid deklarerat att jag inte skulle ha barn.
När jag var 13 konstaterade jag att barn var vidriga.
Vid 15 skulle jag ha kaktusar och pitbullterriers istället.
Vid 17 var det där med barn ett smart sätt för patriarkatet att tvinga in kvinnor i en roll som trots sin biologiska nödvändighet var en återvändsgränd för kvinnor.
Vid 20 var barn otänkbart, jag hade ju för roligt.
Vid 22 var jag nydumpad på smärtsammast möjliga vis.
Vid 24 tyckte jag att jag var alldeles för trasig för att kunna göra något vettigt av att vara mamma. Att jag bara skulle skicka eventuella barn rakt in i terapi.
Nu är jag 26, och på något vis så känns det som om jag börjar få slut på ursäkter. Och slut på motvilja, jag börjar till och med fundera på om det kanske inte skulle vara så hemskt ändå? Det kanske inte är slutet på livet (för mitt nuvarande liv är ju så oerhört spännande :P). Det är ju bara ett annat liv, med andra prioriteringar.
Ahh, jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar