Jag kan bli så arg! Heligt förbannad rent av över hur vissa får precis som de vill vare sig de förtjänat det eller ej. Vissa kan sitta hemma i självömkan, få saker betalda, få pengar i handen och beröm för det de gör, medan andra ska släpa sig till jobbet oavsett. Cancer?? Gå och jobba! Döende av någon mystisk sjukdom?? Gå och jobba! Rädd för att gå ut när du är nykter?? Naaaaww, plutte dig! Nej sitt hemma! Det är ju faktiskt synd om dig! Du behöver inte vara en produktiv del av samhället trots att du har två fungerande armar, ben som bär dig och en kropp som inte håller på att dö!
Jag blir så arg! För när jag själv var som allra längst ner på botten så fick jag inget! Ingenting! Trots att jag jobbade, det var ingen som vill hjälpa mig! Jag fick bara beskedet; "men om du sätter dig på härbärget i sisådär 3 månader så kan vi kanske fixa dig ett akutboende sen..."
För härbärget känns ju som en fullkomligt briljant idé för en cancersjuk 22-åring. Bland alla narkomaner, alkoholister och utslagna skulle jag sitta med nefrostomi och bara vänta på något som kanske skulle ske.
Nej, istället skulle jag blivit sjukad för sociala och psykiska problem. Då hade jag kanske fått hjälp, då kanske jag inte varit på botten och vänt.
Nästa gång jag ska bli sjuk, så ska det vara i huvudet. För då kan jag få massa pengar från Försäkringskassan, och då kan jag få en alldeles egen lägenhet, som jag kan festa i varje fredag och lördag med mina vänner. Vafan... Varför begränsa det till fredag och lördag?? Jag kan ju festa hela veckan... Det är ju inte som om jag faktiskt betalar något egentligen. Det gör ju alla andra!
Då slipper jag ju härbärget, och alla bråken med socialen.
Och tänk vad skönt det skulle vara!
Fin :)
SvaraRaderaFin sida alltså de va det jag menade.
SvaraRaderaJa du har rätt de är förskräckligt, vilket samhälle vi lever i.
Jag vet faktiskt inte om jag ska bli upprörd eller hålla med dig här. Dels så finns det helt klart folk som skyller på någon luddig bokstavsdiagnos för att slippa ta hand om sina problem och ta ansvar.
SvaraRaderaOch det jag håller med dig om är att sverige definitivt borde ta han om de som är sjuka bättre.
Men samtidigt så får jag en känsla av att du bagatelliserar psykiska sjukdomar lite grann.
Jag tror definitivt att en person med en riktig psykisk sjukdom lider lika mycket som någon med en somatisk. Det är inte så enkelt som att man inte vågar gå ut när man är nykter alla gånger.
Jag dricker inte, och vågar knappt heller gå ut nykter, men av den anledningen att jag hallucinerar och har social fobi. Det är inte lätt att vara en "social butterfly" när den personen man pratar med plötsligt förvrängs och får ett ansikte som Freddie Kreuger, orden han/hon säger byts ut mot något helt annat och plötsligt upphör all ens egen förmåga att tolka kroppsspåket. Så en gest som att den man pratar med klappar en på axeln blir i ens egen förvirrande hjärna till ett utfall där personen försöker strypa en. Och när det kommer till folk i grupp multiplicerar man de symptomen med antalet människor närvarande, så kommer den sociala fobin som ett brev på posten.
Det är absolut inte min mening att bagatellisera psykiska sjukdomar. Med det jobb jag har så är jag fullt medveten om att psykiska sjukdomar absolut är något som ska tas på största möjliga allvar. Ångest är inte lätt att leva med, social fobi är inte lätt att handskas med. Depressioner kan vända upp och ner på en hel familj. Jag har full förståelse för att psykiska sjukdomar inte är lätta att leva med, och detta inlägg var verkligen inte ett försök att måla upp alla med diverse sjukdomar som falska. Det var mer min åsikt om ett specifikt fall, som jag tycker har blivit bedömt på fel grunder.
SvaraRadera