Vem bestämmer hur sorg får se ut?
Vem var det som beslutade att sorg bara får vara ett starkt ansikte utåt, att sorg måste vara ett känslomässigt pokerface bland folk?
Vem skrev upp regeln om att tårar endast får falla bakom stängda dörrar?
Vem bestämde att döden endast är ett faktum som ska kommas över så snabbt som möjligt och helt efter ett militäriskt schema där varje steg är kartlagt sedan länge?
Varför får inte var och en sörja på sitt eget sätt?
Vissa rusar igenom sin sorg som om det bara vore en smärre förkylning snarare än en känsla som är bland det mest grundläggande som finns.
Vissa bär sorgen som en tomhet inuti, en tomhet det inte finns ord för. Ett stort svart hål som gör det fullkomligt omöjligt att le trots masken som klistras på.
Vissa skriker ut sin sorg och känner den som en fysisk känsla. En molande värk kring hjärtat, en brinnande smärta över att något kommit till sitt slut.
För det är ju så, sorgen är så slutgiltig. Även om man ibland sörjer långt innan slutet är kommet. För ibland vet man, väntar man med skräckblandad glädje. Ibland vet man att slutet är det bästa som finns. Slutet är precis det som situationen kräver. Ibland är det en chock, ett sätt för livet att greppa tag om våra axlar och skaka till oss ordentligt bara för att vi till fullo ska uppskatta det vi har.
Men oftast är slutet, bara just det. Ett ögonblick av sorg som hänger kvar. Ett telefonnummer man inte längre kan ringa, en bänk som fylls på av nya människor, nya ansikten. En känsla i kroppen som så småningom kommer att ersättas med en viss tacksamhet över de stunder man faktiskt fick.
När sorgen väl lägger sig oavsett det uttryck den haft så står man där med en extra erfarenhet, en ny ton i sitt register och ett litet leende om än med tårar i ögonvrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar