Hur länge ska jag fly?

Jag inser allt mer att det liv jag lever handlar om självbedrägeri och rökridåer.

Ett liv där rädslan är större än viljan.

Ett liv där rädslan för rörelsen är större än rädslan för att vara stilla.

Ett liv där den största fruktan jag bär är den för mig själv.
Rädslan jag bär för mig själv, gör att jag inte vågar möta mig själv ansikte mot ansikte, tanke mot tanke.
Istället bygger jag tinnar, torn och murar av principer, regler och av dunkel avsmak för det som finns innanför.
Jag hatar mina murar, och desto mer jag hatar desto mer tycks de växa, bli tjockare, mörkare.
Det blir allt svårare att veta var mina murar slutar och jag börjar.

Jag hatar mina principer, de rutar in mig. Drar in mig, skickar mig rakt in i rädslorna utan pardon. Det är så lätt att missa allt och inget när man låter sig själv styras av principer man byggt upp när livet var annorlunda. När man satte upp steg för att klara vardagen, en vardag som har så lite med ens nutid att göra. Principer som skyddat mig från att veta om allt jag trodde om mig själv, om allt jag gjorde och alla lögner jag drog för att skydda mig själv var rätt eller fel. Mina principer drog mig bort från upptrampade stigar, stigar som varit så enkla att följa för att de inte krävde eftertanke. Men jag var ung, naiv och dum, och dumheten till trots så hittade jag vägar bort, ut, in.
Jag hatar mina regler, de styr mitt liv och lämnar så lite utrymme för mig. De blir ursäkterna jag ger mig själv för att slippa se mig själv i ansiktet. Jag får bara göra si, jag får bara göra så. Jag vill bara skrika rakt ut och kasta alla mina regler rakt in i en bergsvägg. Krossa dem likt porslin mot sten.
Jag hatar att min flyktinstinkt drar in mig i mitt inre snarare än skickar ut mig. Jag vill stänga ner, av och bara ignorera världen och allt med den. Bli gammal och grå sittandes i ett hörn. Undvika livet och alla smällar det kan ge. 

Jag skrämmer mig själv genom att vakna och inse att jag inte vet. Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hanterar saker, situationer. jag vet inte hur jag ska handskas med gamla synder, vet inte hur jag hanterar saker som jag vill göra men som jag inte vet om jag klarar av. Jag vet inte hur jag ska stänga av hjärnan när den blivit enkelspårig och vägrar släppa tankarna.

Jag har satt mig i en sits som jag inte vet hur jag ska klara av.