Karlar?

Jag kommer aldrig att förstå, och ställer mig allt mer tvivlande till huruvida jag vill förstå.
Ibland känns det som om jag är en sprinter, medan de är distanslöpare.
Ibland känns det som om de ligger ljusår före mig medan jag kommer spatserande efter. Ibland känns det som om vi inte ens vistas på samma planet, vi finns på olika våglängder.

Men precis när jag tror att jag greppat situationen, ställt in min antenn så visar det sig att jag återigen har fått fel information och jag misslyckas fatalt med både rim och reson. Mina skämt faller platt och min välkända verbala diarré är sedan länge borta.

Kvar är en tyst, grå, lugn och allvarsam flicka som sällan får som hon vill. En flicka som nöjer sig och böjer sig. En flicka som inte hävdar sin rätt.

När jag i själva verket är en högljudd, skrattande, levande, kreativ kvinna. Som oftast vet vad hon vill, och när hon inte vet så försöker hon hitta på något annat att vilja. En kvinna med erfarenheter som tar det mesta på fullt allvar.

Men varför envisas jag då med att förvandlas till denna förmildrande skuggbild av mig själv?