Kusinminnen.

Jag tycker inte om när planer kör ihop sig.
Jag tycker om spikade planer, som inte ändras utan anledning.
Jag tycker om att veta vad som händer härnäst.

Det jag sitter och mumlar om är en maskerad jag ska på imorgon. Som vi egentligen skulle varit 3 som åkt till, men 3 blev 2, som blev 1. Nummer 1 har en bra anledning, likaså nummer 2. Det säger jag inget om, men det är bara synd. För jag vet ju att där inte finns några sovplatser och jag har inget sätt att ta mig hem mitt i natten från Sölvesborg. Att fixa skjuts mitt i natten en lördag är inte det lättaste, speciellt inte när det gäller från Sbg till Krstd.

Så det verkar som om jag får ställa in.. Trots att jag spenderat hela veckan med att sy på min maskeraddräkt, trots att jag gått och laddat big-time.

Jag ser/ såg verkligen fram emot detta. Det var alldeles för länge sen jag och min kusin faktiskt spenderade lite tid ihop. Utan barn, utan släkt, utan påtvingade kostymer.
Nu är det bara maskeradkostymer som hade varit mellan oss, men annars så hade allt varit som på den gamla goda tiden när vi sprang ikapp tåg i Bromölla, som när vi försökte bjuda med främlingar hem för att dricka te mitt i natten.
Som när vi drack vin på hennes balkong när hon var 17 och jag 15.
När vi fixade med våra frisyrer, och vårt smink och skrattade så att mascaran rann bort i samma takt som vi målade dit den.
Eller som den gången vi gick på Altona, och hennes dåvarande försvann med våra saker så att vi fick sova i hennes mammas lägenhet. Min moster/ hennes mamma ringde hem till sin lägenhet på morgonen och undrade om vi hade sett hennes nycklar så att hon kunde komma in.
Eller den gången vi snubblade hem från ett uteställe vilt skrattandes bara för att väckas ett par timmar senare av hennes föredetta som gapade om att han villa ha vatten utanför fönstret.
Eller när vi tog ett bad, rättning.. När jag skulle ta ett bad innan alla gästerna kom, men det slutade med att jag fullt naken satt inklämd mellan min kusin och ytterligare en tjej i badkaret. Vi drack drinkar och hade det hur trevligt och blött som helst.

Någonstans på vägen började vi växa åt olika håll, och det är så synd. För vi har alltid varit nära. Hon lärde mig mycket av det jag var tvungen att veta inför tonåren, jag återgäldade med att vara en outtömlig källa till skratt. den där galna kusinen i Krstd, som var estet. Som kom i randiga strumpbyxor och tuppkam, som pratade skånska och som pladdrade på om Reclaim the streets, Kent och Rollspel. Som ville blåsa såpbubblor mitt i natten (det vill jag fortfarande så fort jag druckit!)

Jag saknar vår relation.