Att det kan vara så svårt.

Det finns ord i mina tankar, som inte hittar sin väg ut.
Saker som vill bli sagda men som snubblar på mållinjen, som aldrig finner sin väg ut genom de vindlande korridorer som kallas mina tankar.
Så enkla ord egentligen, rättfärdigade och färdigpackade. Formade till meningar med början och slut, men när tiden väl finns, när lugnet infunnit sig så kommer inget ut. Som paket glömda under en julgran från förr. För det är samma sak som alltid, de saker som jag vill ha sagda är de sakerna som aldrig kommer ut. Istället verkar jag blond, och dum för de intressanta sakerna hittar aldrig ut av rädsla för att verka märklig, udda, känslig...
Att det kan vara så svårt att forma de rätta orden med min tunga. Det borde egentligen vara enklare att skriva det men det känns inte som rätt sätt, som rätt plats eller som om orden betyder lika mycket då. Så istället tiger jag still och hoppas på att jag försäger mig i ett ögonblick någon gång och att det inte innebär att jorden går under.