Jag förstår inte dig. Alls. Jag vet inte hur du tänker, jag vet inte vad som pågår i ditt huvud.
På en bra dag kan jag gissa men idag är inte en bra dag.
Ska vi bara fortsätta som om ingenting egentligen hänt. Som om orden vi utväxlade mitt i mörkaste natten aldrig hände, som om det jag sa inte skrämde dig. Som om jag inte sagt att jag var förälskad i dig, och som om ditt svar inte varit att du gillar mig.
Hur kan du inte ha vetat det redan?
Jag vet inte hur du fungerar, men när jag väljer att spendera så mycket tid med någon så är det för att jag känner att där finns något som skulle kunna bli något.
Jag tycker om att vara kring dig, att höra dig skratta, att se dig dansa rundor. Jag tycker om personen jag är när jag är med dig, jag tänker inte konstant. Jag slappnar av.
Men uppenbarligen felbedömde jag, jag tänkte fel, jag kände fel.
Nu är det bara konstigt, som om jag tagit i sönder något och sedan försökt gömma det.
Men mest chockad är jag över att du inte redan hade förstått.
Jag går ju alltid runt med mina känslor som en öppen bok. Om jag är glad så syns det, om jag är ledsen så gråter jag. Om jag är arg så skriker jag, svär jag, kastar saker, snäser åt folk. Och om jag tycker om någon så gör jag mitt bästa för att se till att de vet precis hur bra de får mig att må.
Men just nu känns det inte bra. Just nu är jag osäker. Just nu undrar jag, och grubblar, och funderar, och önskar saker ogjorda.
Jag önskar att jag inte sagt något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar