Tänk så många grubblare det finns i världen. Tänk så många av mitt slag som faktiskt vandrar på denna jord. Människor som i likhet med mig inte kan släppa taget, som inte kan ställa ner sitt bagage och glömma kvar det i en väntehall långt hemifrån. Människor som inte kan det där med att sluta tänka.
Det går ju bara inte..
Att försöka glömma bort det man har bakom sig är hopplöst, och oavsett hur många gånger man än försöker förtränga, eller släppa så hänger det kvar. För att glömma det som har hänt är ju som att skära ut en liten bit av den man var/är. Att ta bort något som format en, är som att tappa formen. Att släppa tankarna och grubblet är som att lägga av sig en pacemaker.
Det går ju inte. Man kan ju inte sluta med det som håller en vid liv.
Alla har vi misslyckanden, sorger och tankar som inte vill gå bort. Som inte försvinner oavsett hur många gånger vi än försöker skrubba bort fläckarna det skapat. Saker som inte går att frysa bort, tappa bort, älta bort. Saker som inte går att glömma. Som ärren på ens kropp man fick när man var liten, de som bleknar men aldrig försvinner.
Men om man inte kan sluta grubbla, betyder det att man aldrig går vidare med sitt liv? Att man står och stampar på samma plats medan alla andra rusar framåt. Kan man inte stå med en fot i nu och en fot i då? Det är ju ingen som klagar på att folk ältar när man talar om historieskrivningen, då handlar det snarare om att man ska veta. Att man ska kunna. Att man ska upplysa för att det inte ska hända igen.
Så mitt grubblande är typ mina egna historielektioner. Jag tänker i årtal, platser och händelser. Jag går igenom och arkiverar. För jag vill ju upplysa mig själv om min egen historia så att jag inte springer ut och gör samma sak om och om igen.
För bara idioter gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar