Trööööött!

Där är den. Tänkarblicken. 

Den där blicken som kryper fram på kvällarna, när hjärnan är som allra tröttast, när inga spärrar fungerar som de ska. När tankarna rusar fritt och jag bara blir så himla trött på min egen hjärna. Det hade varit helt ok om tankarna rusat fritt om det bara hade inneburit att jag faktiskt hade kunnat göra något vettigt med dem. Men nej.. 

Jag är bara trött, vimsig och väldigt snurrig i bollen. Som om jag druckit 1 glas vin för mycket ungefär, hämningarna släpper och kreativiteten tar semester. Det mest avancerade jag klarar är att lyfta dricka till munnen och undvika att dregla. Vilket i sig är en ganska rejäl bedrift. Något som inte premieras tillräckligt ofta. Man borde få beröm för det oftare, att man undviker att dregla då förstås.

Ikväll har jag fått höra att jag är den bästa sortens människa, att jag bryr mig mer än andra och att jag känns så himla trygg. Väldigt fina komplimanger som nästan fick mig att börja gråta, för det kom så oväntat. Min gard var nere, och det var så spontant. Och för att följa upp det för största möjliga effekt så klappade hon mig så försiktigt över kinden. Blir alldeles blank i ögonen bara av att tänka på det. Så när folk frågar mig varför jag jobbar i vården så är det det givna svaret. Man kommer nära människor man aldrig ens skulle notera på stan annars, och man får så mycket kärlek.

Nej...

Nu går jag och lägger mig.

God Natt!