Matkontrovers.

Jag har mina perioder, och just nu är jag mitt i en. Just nu är mat inte gott, jag tycker inte att något egentligen smakar som det ska. Jag äter för det måste jag, men jag gör det enbart för att jag måste.

Jag tycker verkligen inte om mina mat-befriade perioder, för mat är ju gott.
Mat är njutningsfullt, mat är fantastiskt och underbart... men inte just nu.
Jag kan laga maten, men jag finner inget större nöje i att äta den.
Tycker mest att jag blir illamående av att tugga, för att inte tala om hur jag mår när jag vid varje tugga inser att jag faktiskt måste svälja det för att det ska finnas någon poäng. För om jag inte äter upp, så har ju hela poängen med mat som näring försvunnit.

Jag blir lika förvånad varje gång mina gamla matrubbningar dyker upp.. På samma sätt som skåningar blir förvånade varje år när snön kommer. Jag tror alltid att mina ätstörningar ligger bakom mig, men det gör de ju inte. Jag har aldrig haft ett normalt förhållande till mat, så varför i hela friden skulle jag helt plötsligt ha det nu?

Jag äter aldrig frukost, oftast dricker jag bara kaffe. Det blir frallor på jobbet vid 10 (om jag jobbar) och lunchen hoppar jag över helt. Är det en bra dag så lagar jag middag efter jobbet, och äter kanske hälften av dem.
Och det är allt.
Det är min normala matrytm, och den är ju verkligen inte normal. Det skriker ju ätstörning, och ändå så ser jag mig själv som friskare nu än när jag var 14. Ändå så kan jag sitta och tjata på mina vänner om att de måste äta ordentligt, samtidigt som jag i andra andetaget bedyrar att jodå.. jag äter, ordentligt. Lovar!

Fy fan för rubbade förhållanden till mat, och fy fan för mitt hycklande..