Halvfart.

Jag gillar eftertanken som kvällen skänker mig. Tiden det ger mig, tankarna det ger mig. Det bekväma i att bara existera i mörkret utan några vidare krav på sysselsättning och rörelse. När hösten har kommit och löven ligger på marken är det på något sätt helt ok att sakta ner. Att gå på halvfart, att leva halva sin tid i mörker.
Jag gillar mörkret, det svala. Att världen förändras framför mina ögon på samma sätt som hela världen tycks explodera i grönt på våren. Jag gillar att se naturen strippa, att se träden visa den skepnad som finns under all den vackra fägringen. Det är något ganska tryggt i att naturen gömmer sina grundläggande former på samma sätt som vi. Vi klär på oss alla dessa lager, för att dölja det som egentligen finns under. Trots att det vi är kommer fram när mörkret ligger tätare.
Jag gillar att veta vad som finns under ytan även om det kan vara svårt att urskilja genom alla lagren. Jag vill så gärna tro att jag uppfattar det som finns bakom på rätt sätt. Men man kan ju aldrig veta huruvida man har rätt eller ej?

Hur vet jag att det jag uppfattar är det som finns, och inte ett brutalt önsketänkande?