Morgon i gökboet.

Morgon!
Idag känns det som om jag har tillförsikt. som om jag har lite hopp om liv. Det är fredag, helgen är supernära. I och för sig en helg som innebär massa jobb för min del, men ändå helg. Jag är uppe och pigg, mot alla förväntningar jag hade. För det var ruggigt svårt att somna igår kväll, inte för att jag låg och malde. För det gjorde jag inte för en gångs skull. Utan mest för att jag av gammal vana sträckte ut min arm och letade efter sängvärmen. Och Han var inte där. Lustigt hur snabbt något blir en vana, hur snabbt det känns konstigt att vara själv. För 2 månader sen hade jag ryckt på axlarna och bara sagt "Tsss.. spelar roll! Jag gillar att ha min säng för mig själv!"
Nu..
Nu är jag van vid något annat och saknar helt plötsligt zombie-snarkningarna bredvid, saknar oljudet, värmen och alla rörelserna. För jag har blivit van helt enkelt.
Men det är väl så livet fungerar, vi vänjer oss vid saker, vid människor, vid väder, jobb.. Allt egentligen.
Det är inte alltid bra vanor, men en del av dem kan man helt klart leva med.
Som att ha världens varmaste bredvid sig när man ska sova och är en genuint stelfrusen person.