Nu är det vitt ute, på gott och ont.
Snön gömmer allt det fula, allt det trasiga och allt det som man inte vill se.
Och ändå finns det trasiga kvar, allt det fula ligger och lurar under ytan. Precis som det är med människor, oavsett hur mycket man försöker dölja det som finns under lager med vitt så finns det kvar. Det försvinner inte bara för att man försöker gömma det.
Utan vissa saker ligger kvar oavsett vad man gör, oavsett hur väl man försöker dölja.
Jag har sovit alldeles för lite i natt, smög mig ur sängen och satte mig med datorn vid E's köksbord. Satt där med hans morgonrock på och tittade ut på snön och funderade.
Blev jag något klokare av det? Inte direkt.
Jag satt till slut och tittade igenom gamla msn-konversationer, och det skulle jag inte gjort. Saker som varit svåra att glömma innan fick helt plötsligt nya ord och meningar att hänga upp sig på. Saker jag hade glömt, dök upp igen. Meningar som en gång betydde allt var nu meningslösa även om de påminde mig om hur det en gång var.
Men jag gjorde det enda vettiga man kan göra i en sådan situation, jag läste igenom filerna, och kastade dem. För de betyder ingenting (och allting) för mig just nu.
Vad de än betydde då, så vet jag ju nu att det bara var meningslösa ord på en skärm, och sådant är värdelöst i min värld. Så jag gör ett val, jag väljer att försöka släppa ut och släppa in.
Jag drar fram min mentala plogbil och bereder vägar att röra sig på samtidigt som jag bygger snöhögar över det som inte behövs längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar